Ungdomar i glesbygden

Ett högindustriellt samhälle har ersatts av ett informations- och kunskapssamhälle, ekonomi och marknader har internationaliserats och storstadsregionernas dragningskraft ökar - inte minst för att de flesta nya arbetstillfällena återfinns där. I många av Sveriges kommuner minskar därför antalet unga. Bara i kommuner med högskola eller universitet går trenden i motsatt håll.

Mindre orter och landsbygdskommuner associeras ofta med nedåtgående tillväxtkurvor, arbetslöshet och omodern livsstil, och de unga tar dagligen intryck av bilder och motiv som berättar att storstaden är den självklara platsen för dem att bo och vistas på. Normen säger att unga från mindre orter bör röra på sig, och meritera sig på andra orter, samtidigt som deras rörlighet paradoxalt nog riskerar att hota den regionala utvecklingen. En viktig fråga är därför hur mindre orter och landsortskommuner kan bryta utflyttningstrenden och bättre ta tillvara på den resurs som de unga utgör? Vad behövs för att få dem att stanna kvar? Vad behövs för att locka dem att återvända till sin hemort efter studier på annan ort? 

I samverkansprojektet Unga vuxna i mindre landsortskommuner ligger fokus på unga vuxna som valt att bo och studera i Västervik, en mindre landsortskommun på svenska ostkusten. I denna intervjuundersökning är det de ungas egna berättelser som lyfts och sätts i relation till begrepp som centrum/periferi, urbanitet, storstadsnormer, globalisering, delaktighet och lokal identitet. Hur ser de unga på sin boendeort? Vilka framtidsbilder bär de på och hur tänker de kring sina livsval, såväl i vidare mening och mer specifikt i relation till framtida yrken och arbetsmarknader, såväl i Västerviks kommun som i övriga världen?