Antingen stödjer din webbläsare inte javascript, eller är javascript inaktiverat. Denna webbplats fungerar bäst om du aktiverar javascript.

På denna sida hittar du information om

Vad är en mening?

En mening är en huvudsats. Den börjar med stor bokstav och avslutas med punkt, frågetecken eller utropstecken. Meningar kan vara korta. Meningar kan också vara långa, och dessutom bestå av en eller flera bisatser, som utvecklar resonemanget i huvudsatsen.

Om du vill se en mer grundläggande genomgång av meningsbegreppet finns en utmärkt youtubevideo här nedanför. "Lagrammarie" som har gjort videon är lektor i svenska språket på Göteborgs universitet.

Vad är en mening?

Meningsbyggnad

Meningsbyggnad är viktig i allt vetenskapligt skrivande. Alla meningar ska vara fullständiga, och satsradningar ska undvikas.

Kärnmeningar

Läsbarheten i en text ökar med hjälp av kärnmeningar. De är meningar som sammanfattar ett styckes huvudtanke. Ofta kommer de först i ett stycke, och resten av stycket utvecklar och beskriver tanken mer i detalj. En kärnmening orienterar läsaren på både text- och styckenivån. Den återkopplar till textens övergripande syfte och ger samtidigt en överblick över det enstaka stycket. En kärnmening som Vissa läkemedel påverkar temperaturen blir en sorts underrubrik i en längre text med överrubriken Normal kroppstemperatur*. Samtidigt förstår man att meningarna som kommer efter kärnmeningen ger exempel på temperaturpåverkande läkemedel.

[*] Exemplet är taget från Edberg, A. K., & Wijk, H. (2014). Omvårdnadens grunder: Hälsa och ohälsa (2 uppl.). Studentlitteratur AB.

Kort om ordföljd

Ordföljdsreglerna i svenskan är relativt strikta. Eftersom ordens placering i en huvudsats eller bisats i så hög grad uttrycker deras funktion i satsen är ordens placering en viktig komponent i meningsbyggnaden. Syftet med ordföljdsreglerna är bland annat att textens budskap ska framgå på ett tydligt sätt och minska risken för missförstånd.

Huvudsatser

Huvudsatser är grammatiskt självständiga satser som används för att göra påståenden, ställa frågor och ge uppmaningar. Första ledet i en huvudsats kallas fundament och kan utgöras av ett subjekt, objekt, adverbial eller en bisats. Huvudsatsen får omvänd ordföljd om den börjar med något annat än subjekt. Bisatser är inte självständiga utan ingår som satsled i en överordnad sats.

Bisatser

Ordföljden i bisatser utmärks av att de inleds med en bisatsinledare följt av subjekt. Därefter följer ett verb i presens eller preteritum. Bisatser kan, till skillnad från huvudsatser, inte ha omvänd ordföljd. Satsadverbial som inte, alltid, troligen med flera står före verbet. I exemplen nedan är bisatserna understrukna och huvudsatserna omarkerade. De fetstilta orden markerar satsadverbial och bisatsens predikatsverb:

  1. Riksbanken höjer räntan så att aktiepriserna inte stiger mer än inkomsterna.
  2. Det spelar ingen roll vad ni eventuellt kan ha att invända mot detta.
  3. När hemtjänsten inte räcker till rycker arbetslösa ungdomar in.
  4. Det var en taktik som spelarna troligen kunde.

I följande moduler finns flera exempel på ordföljd i olika sorters bisatser.

Huvudsats och bisats

Här är en film där Hanna förklarar skillnaden mellan huvud- och bisatser, varför det är viktigt att kunna skillnaden och ger exempel.

Ordföljd i bisats

Ordföljden i bisatser följer till stor del den raka huvudsatsens ordföljd, dvs subjektet står före predikatet. Det finns dock några skillnader. En av dem är att bisatsens satsadverbial placeras före det första verbet. I talspråket däremot är det vanligt att bisatser får huvudsatsordföljd. Det  rekommenderas i allmänhet inte att skriva på det sättet. 

Exempel

A. Felaktig mening: Han är hemma idag, eftersom han är inte frisk.
Skriv hellre: Han är hemma idag, eftersom han inte är frisk.

B. Felaktig mening: Studenterna ville göra uppgiften, trots att den var inte obligatorisk.
Skriv hellre: Studenterna vill göra uppgiften, trots att den inte var obligatorisk.

Omvänd ordföljd i huvudsats

Omvänd ordföljd i huvudsatser kallas även inversion. Det innebär att om huvudsatsen inleds med en bisats eller ett tids- eller platsadverbial behöver ordföljden ändras. Det är vanligt att detta glöms bort.

Efter bisats

A. Felaktig mening: Innan uppsatsen lämnas in, man bör kontrollera alla referenser.
Skriv hellre: Innan uppsatsen lämnas in, bör man kontrollera alla referenser.

Efter tidsadverbial

B. Felaktig mening: Igår statsministern talade.
Skriv hellre: Igår talade statsministern.

C. Felaktig mening: Numera fritiden är viktigare.
Skriv hellre: Numera är fritiden viktigare.

Notera att om bisatsen eller adverbialet istället skrivs efter huvudsatsen behöver inte ordföljden ändras:

Man bör kontrollera alla referenser innan uppsatsen lämnas in.

Statsministern talade igår.

Ordföljd i att-bisats

Ordföljden i bisatser följer till stor del rak ordföljd. Det finns dock några skillnader. En av dem är att bisatsens satsadverbial placeras före det första verbet. I talspråket däremot är det vanligt att bisatser som inleds med att får huvudsatsordföljd. Det  rekommenderas i allmänhet inte att skriva på det sättet.

Exempel

A. Felaktig mening: Min erfarenhet är att det räcker inte med löneförhöjning.
Skriv hellre: Min erfarenhet är att det inte räcker med löneförhöjning.

B. Felaktig mening: Jag menar att vi kan inte acceptera det.
Skriv hellre: Jag menar att vi inte kan acceptera det.

C. Felaktig mening: Jag är säker på att han kommer inte att betala tillbaka lånet.
Skriv hellre: Jag är säker på att han inte kommer att betala tillbaka lånet.

D.  Felaktig mening: Andersson (2016) menar att de flesta förväntar sig inte det.
Skriv hellre: Andersson (2016) menar att de flesta inte förväntar sig det.

E. Felaktig mening: De menar att under sådana premisser förslaget inte kan accepteras.
Skriv hellre, alt. 1: De menar att förslaget under sådana premisser inte kan accepteras.
Skriv hellre, alt. 2: De menar att förslaget inte kan accepteras under sådana premisser.

Ordföljd i indirekta frågebisatser

En direkt fråga är en huvudsats och har huvudsatsordföljd, men när en direkt fråga ska återberättas, förändras den från att vara direkt till att bli indirekt. I en mening kommer då den indirekta frågan att ingå som en bisats tillsammans med en överordnad huvudsats.

Indirekta frågebisatser med huvudsatsordföljd är vanligt förekommande i talat och vardagligt språk. Det är dock inte rekommenderat att skriva så i mer formella texter.

Exempel

A. Direkt fråga: Hur ska det gå till med tanke på alla kostnader för en ny ishockeyhall? 

Felaktig indirekt fråga:  Med tanke på alla kostnader för en ny ishockeyhall kan man undra hur ska det gå till.
Skriv hellre: Med tanke på alla kostnader för en ny ishockeyhall kan man undra hur det ska gå till.

B. Direkt fråga: Vad kommer politikerna att roffa åt sig?

Felaktig indirekt fråga: Politikerna tänker bara på sig själva och vad ska de roffa åt sig.
Skriv hellre: Politikerna tänker bara på sig själva och vad de ska roffa åt sig.

C. Direkt fråga: Regnar det inte längre?

Felaktig indirekt fråga: Har du tänkt på att det regnar inte längre?
Skriv hellre: Har du tänkt på att det inte regnar längre?

Interpunktion

Interpunktion, dvs användandet av skiljetecken (. , ! ? : ;), är viktigt för att få en text att bli förståelig.

Punkt och kommatecken

Punkt används när du kommit till slutet av en mening. För att meningen ska vara korrekt behöver den bestå av åtminstone en huvudsats.

Ella sprang till tåget.

Kommatecken används mellan huvudsatser och bisatser. En bisats kan inte stå för sig själv. 

Fel: Eftersom hon var sen till jobbet.
Rätt: Ella sprang till tåget, eftersom hon var sen till jobbet. 

Kommatecken används också mellan ord i uppräkningar.

I soffan fanns det kuddar, filtar och katthår.

Om punkter förväxlas med komman kan det bli fråga om satsradning. 

Punkter och kommatecken kan ses som pauser i texten, som låter läsaren vila en aning. Om du har svårt att avgöra om du ska ha en punkt eller ett kommatecken på något ställe, kan du läsa texten högt för dig själv och fundera på hur lång paus du gjorde. En längre paus = en punkt, en kort paus = ett kommatecken.

Kolon och semikolon

Kolon används vid citat, förklaringar eller uppräkningar.

Sokrates frågade sig: "Hur blir jag klok?"

Vattenmolekyler består av två grundämnen: syre och väte.

Semikolon används istället för konjunktioner mellan huvudsatser, eller i uppräkningar

Max var uttråkad; en stund senare gick hen hem igen. (istället för så)

Vi tog med oss hjälpmedel till tentan: ordbok, linjal och penna; miniräknare och en frukt.

Frågetecken och utropstecken

Frågetecken används bara vid direkta frågor:

Vad var klockan när du gick upp imorse?

Utropstecken används vid utrop, uppmaningar, önskningar, och hälsningar. Var sparsam med utropstecken i akademiska texter. 

Språklig symmetri

Språklig symmetri betyder att satsdelar som samordnas med varandra helst ska vara av samma slag och uppbyggda på samma sätt. Om du exempelvis räknar upp av något behöver alla ord i uppräkningen ha samma form vad gäller antal och bestämdhet. 

(* betyder att meningen är felaktig)

A. *Det handlar om skogens inverkan på klimat och folket.

Skriv hellre, alt. 1: Det handlar om skogens inverkan på klimatet och folket.
Skriv hellre, alt. 2: Det handlar om skogens inverkan på klimat och folk.

B. *Ungdomarna kan få nytta av kunskaperna både när de söker arbete och som samhällsmedlemmar.

Skriv hellre: Ungdomarna kan få nytta av kunskaperna både som arbetssökande och som samhällsmedlemmar.

C. *Hon köpte ett vitt och ett rödvin.

Skriv hellre, alt. 1: Hon köpte ett vitt och ett rött vin.
Skriv hellre, alt. 2: Hon köpte vitvin och rödvin.

D. *Det är viktigt med en positiv inställning, hårt arbete och att alla är noggranna.

Skriv hellre: Det är viktigt med en positiv inställning, hårt arbete och noggrannhet.

E. *Eleverna gillar honom för hans pedagogiska förmåga och för att han är så humoristisk.

Skriv hellre, alt. 1: Eleverna gillar honom för hans pedagogiska förmåga och hans humor.
Skriv hellre, alt. 2: Eleverna gillar honom för att han är så pedagogisk och humoristisk.

Senast uppdaterad