Därför behövs normkritik i vården

"Att bli pappa är en stark upplevelse. Men ibland känner det som att jag måste kroppsligen tävla om vårt barns närhet. Jag får kommentarer från omgivningen att jag som föräldrar är barnvakt åt mitt eget barn, det är ju min rättighet och plikt att vara hemma med mitt barn när det är sjukt.  Detta gör att jag ibland känner mig maktlös och värdelös. När Ritva skall på kontroll på BVC försöker vi som föräldrar båda vara med. Där kan jag som pappa bli placerad i ett hörn på andra sidan britsen, jag blir inte inkluderad i samtalet utan BVC-sköterskan vänder sig hela tiden och ställer frågorna till mamman. Mina erfarenheter och synpunkter efterfrågas inte."

"Ja nu ramlade jag igen, och fick åka till akuten. Jag vill inte vara här. Dom tar massa prover och berättar inte vad det är bra för och jag vet inte vad som skall hända eller när doktorn kommer. Dom har frågat om jag har ont men jag vet inte om jag skall få något för det, dom kan ha sagt något men ja dom springer så fort och jag hör lite dåligt. 

Jag har inte ätit på snart sex timmar, vet inte om man kan få mat. Det hade nog varit lättare om min son varit med, men jag kan inte störa honom varje gång det händer något, så här ligger jag ensam. Jag ser ju hur mycket dom har att göra, och nu skulle jag behöva gå på toaletten, vet inte om jag kan besvära sköterskorna igen.

Jag känner mig så orolig för allt, varför kan dom inte prata med mig, dom kanske har gjort det men tyckte bara det handlade om prover och undersökningar, jag förstår inte…alla dessa medicinska termer. Men hon Sara som var här när jag kom in var snäll och lyssnade på mig. Hur skall det gå denna gång? Det är inte roligt att vara gammal..."

"Det är inte ovanligt att kvinnor som kommer till akuten och säger att de har ramlat ut för en trappa eller gått in i en dörr och man känner att det inte stämmer.  Har hon varit utsatt för misshandel så är det lite av ett tabubelagt ämne och obekvämt att fråga och prata om. Man vet inte om den kvinnor tyckte att våld är ett förbjudet ämne att prata om.

För att inte bli för involverad och känslomässigt påverkad, så är det lättaste att ta hand om sår och inte fråga kvinnorna om hur det egentligen gick till. Har jag fel och frågar en kvinna som inte hade varit utsatt för våld känner jag mig lite bortgjord, eller så kan ju kvinnan eller mannen bli arg om jag frågar. Jag vet inte heller om det är min uppgift att fråga om det. Min erfarenhet är att våld tas mer eller mindre allvarligt, det verkar inte vara någon stor grej i vissa kulturer och i missbruksrelationer, ja då är det ganska vanligt.

Men min erfarenhet är om kvinnan har turen att ligga på en avskild plats och om jag är ensam med henne och kan förklarar varför jag frågar och säger att jag har tystnadsplikt är det lättare att få ett ärligt svar."

"Jag har ett sår på foten som jag haft länge, i över ett år nu. Det är svårt att ta sig ut då jag har svårt att få på vanliga skor, så jag sitter mest hemma. Det är sådan skillnad från tidigare då jag har rest mycket och träffat vänner ofta. Nu blir det inte att jag träffar någon eller ens går till affären. 

Jag tar mig till vårdcentralen och får såret skött ett par gånger i veckan, så jag kommer ut på så sätt och träffar distriktssköterskorna. När dom tar av lindorna så ser jag att några av dom ryggar tillbaka för det luktar, det är ju inte roligt. Dessutom gör det ganska ont när dom sköter om det. Har även svårt att sova på natten för benet värker.

Ja, jag undrar vad skall det bli, kommer det att vara så här, blir det bättre eller kommer foten behöva tas bort?"

"Jag brukar undvika att berätta om min homosexualitet om jag inte måste. Men då är risken att man får ett heteronormativt bemötande: 'Standardfrågor hos olika läkare: Är det jobbigt med killar?'. Eller 'Hur många pojkvänner har du haft' och olika klassiska framtidsfrågor om kärnfamiljer. Eller en gång när jag låg på operationsbordet och var livrädd inför nedsövning: 'slappna av, det hjälper att tänka på stiliga män'.

Ibland berättar jag som vid en kontroll på vårdcentralen då min sexualitet bemöttes med: 'Oj, det var ju mindre bra' men fick ändå en förklaring på hur man skyddar sig vid sex. Helt ovidkommande och oombett.

Ett annat tillfälle vid en gynundersökning när jag väl ligger där säger barnmorskan: 'Ja, jag har ju aldrig undersökt en sån som du förut'. Jag blev helt ställd och kom inte för mig att säga någonting. Jag gick aldrig tillbaka till henne.

Men det finns andra också. Ett proffsigt möte var när jag/vi hade fött våra tvillingflickor. Barnmorskan, som tog emot på BB vid 23-tiden, frågade: 'Har ni funderat på om ni vill amma båda två?'. Vi blev glatt överraskade!

Jag vill bli bemött på ett kunnigt sätt och tagen på allvar, alltså ingen skillnad mot heterosexuella. Men att förutsätta att alla är heterosexuella är inte ok."